Babilou.se

Jag såg just delar av den där Ola Salo-dokumentären ”Ola Svensson Superstar” och jag fick, som säkert var tanken med den, en något annorlunda bild av Ola Salo. Att han är en duktig sångare är ju ingen nyhet. Men den personen man fick se i dokumentären var en annan än den jag hade väntat mig. Och säga vad man vill om The Ark och deras musik, men låten ”Calleth you, cometh I” är fanimej ganska fantastisk.

Sen fortsätter TV:n att stå på i bakgrunden. Jag bläddrar förbi filmen Alexander som började nyss och hoppsan … så förvånande det är att de gamla grekerna pratade engelska med irländsk brytning. Det hade jag faktiskt ingen aning om.

Läs andra bloggar om Ola Salo, Ola Svensson Superstar, sångare, Calleth you cometh I, The Ark, dagens låt, TV, Alexander, greker, engelska, irländsk

Jag sitter återigen med datorn i knät. På TV:n rullar Heat. När den kom tyckte jag den var bra. Det var kul med giganterna Pacino och De Niro i samma film. Hjältar som blivit gubbar och som spelar på rutin. Pacino spelar samma roll som han brukar och har väl gjort sedan Gudfadern. Samma sak med De Niro. Man vet liksom i förväg hur ”karaktären” ska bete sig och vad de ska säga.

Och ja, jag sätter karaktären inom citattecken för det känns på något sätt som att de spelar rollen av sig själva som spelar rollen i filmen.

Läs andra bloggar om Heat, Al Pacino, Robert De Niro, TV, film, giganter, gubbar, rutin, Gudfadern, karaktär, citattecken

Jag såg om Luc Bessons gamla film Subway från 1985 idag. När jag var en ung, liten och tonårig pôjk så tyckte jag att den var skitcool och bra. Dessutom var den fransk (ooh-la-la) och det passade pretto-mig på den tiden. För fransk film var ju självklart mycket coolare än all amerikansk smörja. Jag såg den till och med flera gånger, kunde citera den utantill (vad nu det skulle vara bra för) och köpte soundtracket – på vinyl.

Nu när jag såg om den … nja … kanske inte alls så bra faktiskt. Och soundtracket … det var det där med bäst-före-datum. Här har det verkligen passerats för länge, länge sen.

Läs andra bloggar om Luc Besson, Subway, 1985, film, ung, tonåring, skitcool, bra, fransk, pretto, soundtrack, vinyl, musik, bäst före datum

Så har jag äntligen sett 2012 (trailer) och det var verkligen en orgie i jordens undergång. Kanske inte så mycket till story egentligen: John Cusack spelar en misslyckad frånskild författare (otippat) som ska ut och campa med barnen, träffar på en tokstolle och får av honom veta ”sanningen”. Den tror han såklart inte på, men kommer till insikt ungefär samtidigt som allt brakar åt helskotta … och då är det bara att ta sig till räddningen – en resa som givetvis kantas av apokalyptiska svårigheter och fullständigt osannolika händelser.

Det är svulstigare än svulstigast, effekterna är magnifika och radas upp som ett smatterband och allt är precis så förutsägbart som man tror att det ska vara. Men eftersom jag gillar den här typen av jorden-går-under-filmer så gör det inte så mycket. Det är storslaget och effektivt – ingen intellektuell utmaning, men väl en härligt hjärndöd undergångsfilm som är snyggt paketerad.

Regi: Roland Emmerich. I rollerna: John Cusack, Amanda Peet med flera.
Betyg: (tre starka Janne av fem).

Läs andra bloggar om 2012, jordens undergång, story, John Cusack, film, svulstigt, Roland Emmerich, Amanda Peet

Jag hamnade framför en riktig chick flick igår kväll: ”Djävulen bär Prada”. Flaky söt tjej (Anne Hathaway) med journalistambitioner hamnar som assistent till den isigaste av isiga chefer (Meryl Streep) på den stora ytliga modetidningen. Här snackar vi både fånigt och förutsägbart. För varje scen som spelas upp framför mig på TVn så vet jag vad som kommer att hända … och kablam, det händer.

Sen kommer slutet. Huvudpersonen kommer till insikt (såklart) och tar det ”rätta” beslutet, lämnar den ytliga världen och går sin egen väg (vad annars). Sen kommer jag på mig själv med att sitta och le – som ett dumt fån. Då stänger jag av TVn och går och lägger mig.

Läs andra bloggar om chick flick, Djävulen bär Prada, Anne Hathaway, journalist, ambitioner, assistent, chef, Meryl Streep, ytlig, modetidning, fånigt, förutsägbart, huvudperson, rätt beslut, gå sin egen väg, le, dum, fån

Jag försökte mig på att se om Stanley Kubricks gamla mästerverk ”2001: A Space Odyssey” från 1968. För länge sedan tyckte jag att den var alldeles fantastisk, men nu … oj vad dammig den kändes. Tiden verkar ha sprungit ifrån det här rymdäventyret.

Kanske tittar jag alltför kritiskt istället för att bara sjunka in i filmen. Men alla dessa oändligt långa och upprepade svepningar över scenografin får mig att tröttna. Ovanpå det är det fullt med små märkligheter och logiska luckor som jag upptäcker och retar mig på.

Halvvägs genom filmen stänger jag av. Vilket är ganska ovanligt när jag ser på film.

Läs andra bloggar om Stanley Kubrick, mästerverk, 2001, 2001 A space odyssey, 1968, fantastisk, dammig, kritiskt, film, oändligt, långa, svepningar, upprepningar, scenografi, tröttna, märkligheter, logik, luckor, missar

Det blev återigen en liten tripp till nostalgins land när jag såg den nya trailern för remaken på filmen Fame. Den känns väldigt långt ifrån den gamla versionen från 1980 som jag såg i min barndom. Själv minns jag nog egentligen mer av den gamla TV-serien som byggde på filmen än av filmen i sig … och då, på den tiden, tyckte jag att de var bra. Båda två.

Det skulle jag nog i och för sig inte tycka idag.

Gamla karaktärer som Leroy, Coco, Shorofsky och Bruno kommer inte finnas med i den nya filmen – som jag troligen inte kommer att se.

Läs andra bloggar om Fame, trailer, remake, Alan Parker, barndom, TV-serie, School of the Arts, film, Leroy, Coco, Shorofsky, Bruno

Som jag skrev för ett tag sedan: Att Tim Burton har tagit sig an Alice i Underlandet låter som den perfekta kombinationen. Jag vill se den.

Läs andra bloggar om Tim Burton, Alice i Underlandet

Bättre sent än aldrig … men jag såg filmen ”Into the wild” igår. Om Chris McCandless som klipper banden med familj och pengar, tar sig namnet ”Alexander Supertramp” och ger sig ut på vägarna, träffar människor och reser runt med sikte på det stora, öppna och vilda Alaska.

Jag gillade den. Mycket. Kanske hjälpte det till att jag innan var helt blank och inte hade några förutfattade funderingar som grusade mina filmförhoppningar. Och nu efteråt … den liksom hänger sig kvar.

Manus och regi: Sean Penn (baserad på boken av Jon Krakauer). I rollerna: Emile Hirsch, Marcia Gay Harden, William Hurt, Jena Malone, Brian H. Dierker, Catherine Keener, Vince Vaughn m.fl. Kolla trailern här (och den är som vanligt helt missvisande).

Betyg: (den får fem Janne av fem).

Läs andra bloggar om Into the wild, film, Chris McCandless, Alexander Supertramp, Alaska, gillar, Sean Penn, Jon Krakauer, Emile Hirsch, Marcia Gay Harden, William Hurt, Jena Malone, Brian H. Dierker, Catherine Keener, Vince Vaughn, trailer

Filmtidningen Empire har utsett världens mest deprimerande filmer. En av mina absoluta favoritfilmer hamnade överst på listan. Jag vet inte om det säger något om mig och min filmsmak, men visst håller jag med. Den är verkligen sjukt deprimerande …  och sjukt bra … och jag har sett den mer än en gång.

”Darren Aronofskys berättelse om ödelagda liv på grund av droger är en makalös humörsänkare. Det här är en film som man ser en gång, sedan går man till puben och stirrar ner i en öl resten av kvällen och svär på att aldrig, aldrig se den igen”

Läs andra bloggar om film, filmtidning, Empire, deprimerande, favoritfilm, lista, filmsmak, Darren Afonosky, Requiem for a dream