Vem hade kunnat tro att 50/50 – en film om en kille som får cancer kunde vara både rolig och sorglig på samma gång. Men jodå, det fungerar alldeles utmärkt och plötsligt satt jag där med ett fånigt leende samtidigt som jag hade en liten tår i ögat. Joseph Gordon-Levitt är som vanligt bra i huvudrollen och till och med Seth Rogen (som spelar bästa kompisen och som jag i vanliga fall inte är något stort fan av) fungerar riktigt bra. ”Inspired by a true story” – om nu det betyder någonting.
Betyg: (fyra Janne av fem möjliga). Kategori: Dramakomedi. I rollerna: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick, Bryce Dallas Howard och Anjelica Huston. Regi: Jonathan Levine. Manus: Will Reiser. Längd: 100 minuter.
Nja, som vanligt är det är nog bättre om du läser boken istället (vad annars). Den är mer fartfylld och ger mycket mer. Jag tyckte filmen var lite väl platt och saknade alldeles för mycket. Men så är det ju alltid. Kanske också för att jag har läst hela trilogin och vet hur fortsättningen ser ut.
Betyg: (tre svaga Janne av fem möjliga). Kategori: Action-drama. I rollerna: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Stanley Tucci, Woody Harrelson och Lenny Kravitz. Regi: Gary Ross. Manus: Gary Ross, Suzanne Collins och Billy Ray. Längd: 142 minuter.
Kvällen ägnades åt film och idag var det Chronicle som var otippat bra. Tre college-kids hittar en mystisk energi-grej i ett hål i marken och får superkrafter. Det låter kanske inte så nytt och spännande, men här lyckas man riktigt bra med något som hade kunnat bli riktigt töntigt.
Betyg: (fyra Janne av fem möjliga). Kategori: sci-fi-drama-thriller. I rollerna: Dane DeHaan, Alex Russell och Michael B. Jordan. Regi: Josh Trank. Manus: Max Landis. Längd: 84 minuter.
Upptäckte just att The Aristocrats rullar på Silver, så jag fastnar och lyssnar på den värsta, grövsta historien någonsin. Det där gamla skämtet blir faktiskt roligare och roligare ju mer man hör det. Så jag sitter och fnissar eftersom allt är så urbota dumt.
Lördagskväll och jag sitter och kollar på Typeface. En dokumentär om gamla trätyper. Det kanske låter som det nördigaste man kan göra en lördagskväll. Men det är väl vad jag är – en nörd.
Kollar på TV och där rullar den gamla ”Nosferatu: Phantom der Nacht” från 1979. Werner Herzogs tolkning av den gamla versionen från 1922, med Klaus Kinski som greve Dracula och Isabelle Adjani som Lucy.
Tiden har gått hårt åt den och dessutom är den jävligt konstig. Jag var inte speciellt förtjust i den första gången jag såg den och nu … nja … det är ett alldeles fantastiskt överspel och grevens vampyrtänder får mig snarare att tänka på ett par hartänder istället för ett par blodsugande gaddar. Jag fnissar istället för att bli skrämd.
Söndag. Soff- och filmväder. Eftermiddagen spenderades med tolv svettiga män i ett litet rum. Efter en kort stund insåg jag att jag faktiskt redan sett den här gamla klassikern. Bra filmer (8.9 på imdb) kan man ju som tur är se mer än en gång: 12 angry men från 1957.
